Innan du läser vidare vill jag betona följande:
Detta är inte en av de vanliga larmartiklarna som du kan hitta
i alla tidningar dessa dagar. Jethro Lennox och hans kollega David Mumford arbetar i ett gammaldags yrke som mer än något annat präglas av petig noggrannhet och försiktiga förändringar, präglade av ständig skepsis.
De sitter i ett sammanträdesrum på bokförlaget HarperCollins i en förort till Glasgow och försöker förklara hur deras atlas blev en larmrapport om klimatet.
– Förändringarna har varit så långsamma och så få att vi sällan haft anledning att ändra något i kartorna, säger Lennox. Men de senaste fem åren har vi tvingats rita om jordens fysiska utseende.
Funnits sedan 1832
Dagens Times Atlas har vuxit fram ur förlaget John Bartholomew, som publicerade sin första kartbok 1832, och Times, som publicerade den första 1895. Senaste utgåvan av Times Atlas publicerades 2007. Förlaget sände då ut en pressmeddelande om att klimatförändringarna förändrar kartan.
Bangladeshs kustlinje krymper på grund av att havsvattnet blir varmare och stiger.
Aralsjöns yta har minskat med 75 procent sedan 1967.
Tchadsjöns yta har minskat med 95 procent sedan 1963.
Stopp där! säger jag. Hur kan du påstå att Aralsjön och Tchadsjön krymper på grund av klimatet? Det är ju sjöar som människan har överutnyttjat och tappat på vatten.
– En del beror på klimatet, en del på överdriven konstbevattning och annat, svarar Lennox.
Kontinenten krymper
På bordet framför sig har han en lista som han tittar i.
– Det är otroligt hur snabba förändringarna är. Något sker därute och det är skrämmande.
Enorma isflak har brutits loss från Antarktis så att den kontinenten minskar i storlek.
Runt nordpolen smälter ismassan undan varje sommar. Förra sommaren var den bara en tredjedel så stor som 1980. Fortsätter tendensen kan Arktis bli isfritt om somrarna.
En ny ö har uppstått vid Grönlands östkust. Den har fått namnet ”Värmande ön” och var tidigare dold under istäcket.
Snön på Kilimanjaro försvinner.
Gula floden i Kina minskar i omfång och tappar kraft. Det innebär att den släpper mer sediment vid kusten i stället för att skicka jorden långt ut i havet. Det medför i sin tur att den kinesiska kusten sväller.
Vi går ut i arkivet och jämför gamla och nya kartor. Isen i Arktis har krympt otroliga 50–60 mil de senaste 20 åren. I Times första atlas 1895 låg Kukawa vid Tchadsjöns strand. Nu är staden tio mil från vattenlinjen.
– Det är spännande att vara kartograf i dessa tider, säger Lennox.
Ett sådant uttalande får nog betraktas som skakande. Detta är en arbetsplats befolkad av stillsamma nördar. När vi går genom kontoret hör kartografen John Downs att vi är från Sverige.
– Är vägavsnittet mellan Boras och Jonkoping utbyggt än? frågar han.
Framför sig har han tidskriften Railway Gazette, ett nödvändigt organ för att hålla koll på förändringar i järnvägslinjer och på planerade tunnlar och broar.
Använder satellitbilder
Förr ritade man kartorna för hand efter uppgifter från militärer, upptäcktsresanden, missionärer och andra som ingick i förlagets nätverk av rapportörer. Indiana Jones-typer kämpade genom djungler och tecknade av flodkrökar; män som Sven Hedin korsade öknar och delgav allmänheten att de funnit okända sjöar.
Nu kan man hålla koll på hela jorden med hjälp av satellitbilder. Kartograferna lämnar aldrig kontoret och de ritar digitalt i datorer.
Oavsett vilken metod de använt så har de lärt sig att betrakta jordens geografi inte som något statiskt, men som något som förändras långsamt, omärkligt. Uppdatering av kartorna handlade om nya vägar och järnvägar, svällande städer, förändrade gränser och korrigeringar av namn.
Nu är David Mumford redo att ta bort tre små öar som tillhör Maldiverna: snart sväljer havet dem. Han har arbetat som kartograf i 19 år och blir allt mer pessimistisk.
– Det är deprimerande att se vad som händer.
Jethro Lennox, däremot, säger att man måste tro att det går att göra något.
– Det är vårt ansvar att tala om för världen vad som sker.
